Som den travälskare jag är så hade jag nog hoppas lite för mycket och nästan ljugit för sig själv angående Nuncio. Går vi tillbaka ett år i tiden så fanns det absolut inga tvivel kring stjärnan och för varje start så såg han bara bättre och mer oslagbar ut. Under hela vinteruppehållet längtade jag efter vinterns stora höjdpunkt nämligen prix d’amerique där världens två giganter skulle göra upp - men efter en förkylning under uppladdningen i kombination med dåliga träningsförhållanden så valde Stefan Melander att ställa in Frankrike-Äventyret. Januari kom och till slut var det dags för världens bästa travlopp - där gjorde Bold Eagle ingen besviken och utklassade återigen världseliten på ett imponerande sätt. 

- Årsdebuten för Nuncio kom i  februari efter fem månaders tävlingsuppehåll och han triumferade omgående genom att besegrade travare som Bruno Di  Quattro och åldermannen Spring Erom (som en tid senare belönades med en elitloppsbiljett). 

- Han följde upp denna seger dryga månaden senare  genom att bland annat besegrade Volstead  – imponerade kanske inte, men jag var ändå förhoppningsfull inför framtiden och det kändes som ett steg emot formen. 

- Så kom dagen när Nuncio skulle kvala in till Olympiatravet. Han misslyckades att nå ledningen men trots det fick han ändå ett perfekt slagläge då de tog positionen i andra par utvändigt - på sista långsidan blev de störda av en stumnade On Track Piraten fast när de väl fick fritt så fanns inte den riktigt speeden. I stället triumferade Robert Berg med Kadett C.D som straffade samtliga med en härlig spurt och inkasserade  biljetten till Olympiatravets final. Nuncio fick trots nederlaget en inbjudan till finalen men det roliga slutade lika fort som det började då det hela slutade med startgalopp.. 

- Så efter dessa tveksamma insatser var trav-Sverige lite i chock och nu var dags för sista starten innan årets höjdpunkt. Örjan hade tillsammans med Nuncio tilldelats bricka 1 och de hela inleddes med att de inte hade en chans att svara ut riktigt startsnabba Västerbo Highflyer – det löste sig ändå riktigt bra när de återigen tog positionen som tvåa utvändigt. På sista långsidan försökte Örjan avancera men återigen fanns inget ”krut” kvar och de fick se sig besegrad av både Västerbo Highflyer och Sliding Home.

- Till slut var dagen här då elitloppet stod på programmet och spekulationerna och funderingarna kring loppet var i vanlig ordning många. Nuncios spets och slut seger i försöket kom verkligen i skymundan efter Delicious U.S och Bold Eagles magiska duell i det andra försöks heatet. När det var dags för final så valde kretsen kring Nuncio bricka 1. Örjan kunde inte försvara innerspåret när Timoko dundrade till spets - de tog  inledningsvis positionen i rygg på ledaren men Örjan styrde relativt omgående ut i andra spår och tog positionen i dödens. När väl upploppsklockan ringde kunde varken Nuncio eller någon av de andra världsartisterna utmana Timoko.

- Dryga månaden senare blev det en start i Rättvik, fast denna gång visade sig On Track Piraten starkare och blev dessutom straffad av Order To Fly.  

- Sedan var det dags för sommarlov.. 

- Comebacken skedde drygt fyra månader senare och Stefan Melander uttalade sig om en högintressant långsiktig satsning emot prix d’amerique. Motståndet var denna gång betydligt blekare samtidigt som Nuncio såg betydligt smidigare ut. Han kunde visserligen inte ta en längd på rejält startsnabba Highspeed Call fast kunde däremot överta ledningen omgående - sedan var det inget snack om saken, en kontrollerad spets och slut seger. 

- Senaste starten skedde i lördags och det stora orosmoment var jag och https://trav.se/ tidigt inne på skulle bli innerspåret, vilket var befogat då Stefan Melander inte hade en chans att svara ut de startsnabba utvändigt. Day Or Night In dundrade till spets samtidigt som Stefan omgående kunde styra ut i andraspår och positionen in dödens var ett faktum - det blev en för tuff uppgift då han stumnade och sjönk igenom fältet över upploppet. 


Den röda tråden i årets starter är att Nuncio inte kommit upp i samma form vi tidigare tog för givet och var bortskämda med. Få hästar har den meritlistan och den insats som ligger högst på min lista är elitloppet 2015 när han fick trava hela vägen i tredje spår – vilket ekipage som helst hade vikit ner sig totalt, men han strid hela vägen in på linjen och var inte långt ifrån triumf! Det är just denna gnista som jag saknar - gnistan som vägrar att förlora och som strider hela vägen i på linjen. Frågan jag ställer mig är om lördagens nederlag var slutet på en extremt framgångsrik karriär? Visserligen försökte många försvara Nuncios insats i lördags med argument som: 

  • Att han bara har 60% form och att det inte är nu han skall vara som bäst.
  • Att det bara var ett steg emot större uppgifter.
  • Att Day Or Night In är en topphäst som är svår att avväpna från dödens.

Fast det är inte själva förlusten som är oroväckande, utan det är sättet som han förlorade på som minst sagt är oroande. I så fall var det inte bara Day or Night In som var bra utan även Spring Erom, I Love Paris samt Tobin Kronos - som samtliga besegrade den tidigare världsstjärnan. Segertiden skrevs till 1.12.3, en tid Nuncio tidigare aldrig någonsin skulle ha någon problem att utmana och hade alla dagar i veckan stridit ända in på linjen. I år har dessutom 13 olika travare besegrat honom och då har jag inte räknat med nederlaget i Olympiatravet där det blev galopp. Nu vill jag inte påstå att sagan om Nuncio är slut, men det som oroar mig allra mest är att den där sprudlande glädjen saknas, liksom viljan att vinna - vilket är två grundingredienser som måste finnas hos en travhäst så hoppet blir bara mindre och mindre. Fast just hoppet är ju det sista som överger så nu grabbar jag tag i det berömda halmstrået  och hoppas en sista gång.. Men egentligen saknar det värde för det viktiga är att Nuncio mår bra och att han får göra det han brinner för och tycker är roligt - oavsett om det är i den gröna hagen eller i vinnarcirkel.